Sportlov

 
Förra veckan åkte jag på influensan och var soffliggandes hela veckan. Denna influensa var riktigt tuff. Kan inte minnas att jag varit så slut och mått så dåligt tidigare när jag åkt på influensa. Men det kanske är åldern som gör det. ;)
 
 
Bra med hundar som gillar att sova på morgonen när man är sjuk
 
Soffmys
 
Kiro uttråkad
 
Laban myser
 
Kiro uttråkad...
 
Kiro lättroad
 
Det var dock inte perfekta uppladdningen inför sportlovet som vi har denna veckan. Som tur är hade jag inget större planerat, men givetvis var min tanke att försöka träna en massa med hundarna. det har trots allt blivit en massa gjort, men orken är inte riktigt där och jag behöver fortfarande sova en stund på eftermiddagen för att inte vara helt slut.
 
I måndagskväll var vi på utställningsträning tillsammans med Kiros uppfödare Karin, Åsa som har Kiros syster och Anna-Karin med Lovis. Man fick inga tips på hur man skulle göra för att visa hunden bra, men hundarna fick i alla fall tränas i miljön, på bordet, att någon klämde och kände samt gå i utställningskoppel tillsammans med en massa andra hundar. Lite lek/brottning med Lovis och syrran blev det klart också.
 
 
Bus
 
Igår, onsdag, var vi en tur till Karin och fick fixat till pälsen inför utställningen i Malmö den 19 mars. Karin fick plockat bort en del päls vid öronen och Kiro blev riktigt snygg. :)
 
 
Kiro busar med tjejerna
 
Kiro med mamma Nikki och Mormor Kiwi
 
Mormor Kiwi längst till vänster, mamma Nikki längst till höger, en kusin i mitten, Kiro och sist sobeltiken är ingen släkting.
 
Snygging
 
På förmiddagen igår var vi också en tur i Kongsmarken och tränade agility. Vi missade ju agilitykursen förra veckan eftersom jag var sjuk så vi körde igenom det som de hade gjort på kursen. Ändrade om lite. Vi tränade nerfart på A:et, Kiro bara hoppade... Vi tränade en enkel kombination i oval där hunden skulle springa framåt utan att söka föraren. Detta gick delvis superbra och delvis ok. Sedan hittade jag på en egen liten kombination av banan som stod där när vi kom. För Kiros del blev det åter lite att söka sig till hinder och sedan en kombination med lite framförbyte och klurig tunnelingång. Endast delar av detta kom med på filmen. Vi avslutade med att träna lite uppfart på vippan. Först vågade Kiro inte ta sig upp, men när han förstod att det fanns korv där uppe så tog han sig upp och sedan kom farten också. Inte så mycket fart som jag önskat, men jag bröt medan det kändes positivt. Laban fick också springa lite på A:et, sedan den lätta ovalen men jag klyddade till det lite för honom. Till sist fick han springa banan som stod där när vi kom, men jag både försvårade och förenklade lite i den. Laban är lika lycklig som alltid när han får springa agility, men jag märker tydligt att han inte orkar lika mycket. Både fart och fokus försvinner efter ett tag. Mobilen ville inte filma allt, men lite fastnade så jag bjuder på det.
 
 
 
 
När man som Laban blivit pensionär så måste man ju ha en dosett till sin medicin. Så idag fick Laban det. haha Fast det är mest, eller bara, för min egen del. Nu får han kortison varannan dag och jag brukar ge det tillsammans med den andra morgontabletten kl 6. Kl 6 på morgonen har jag väldigt svårt för att komma ihåg om det är kortisondag eller ej. Så, därför behövde vi en dosett!
 
 
 
 
Och Kiro har äntligen fått sin Zero DC sele. Beställde den och fick den i november. Tyckte först att den satt okej, men efter att ha provat storleken större så tyckte jag att den satt bättre i halsen. Så jag skickade tillbaka den jag hade och beställde storleken större. Efter nåra veckor kom ett paket, men det visade sig vara samma paket som jag skickat tillbaka som inte hade nått företaget. Jag gick in på deras sida och kollade på selarna. Insåg då att storleken större inte gick att spänna in tillräckligt runt magen, vilket jag inte kollat när Kiro provade den. Så istället fick jag måttbeställa en sele. Idag kom den äntligen och givetvis blev han snygg i den. :)
 
 
 
Nu säger vi god natt och laddar för sista lovdagen, sedan är det helg!
 
 
 
 
 
 

Förtidspension

 

Det är nu ungefär en månad sedan jag tog beslutet och många vet redan, men inte alla så därför kör vi ett inlägg med både besked och förklaring.

 

Det är alltså inte jag som ska gå i förtidspension, utan Laban som nu avslutar sin tid som tävlingshund och får nöja sig med att vara sällskapshund. Anledningen tänker jag gå igenom och är så schysst att jag skriver både den korta versionen (för er som egentligen inte är så intresserade utan bara vill veta vad det handlar om) och den långa versionen (för som är mer nyfikna av er/har lite tid att göra av med).

 

Den korta versionen: Laban har oturen att han har Syringomyeli (neurologisk sjukdom) och Endokardos (en hjärtklaff läcker). Han medicineras för smärtan som syringomyelin ger och medicinen är dopingklassad.  Han har senaste tiden märkbart påverkats av sjukdomarna vid träning och tävling, framförallt märkbart efteråt. Det, tillsammans med att medicinen är dopingklassad (går ej att söka dispens) gör att vi avslutar tävlandet.

 

Den långa versionen: Okej! Ska försöka att inte göra den överdrivet lång (är expert på överdrivet långt…).

 

Redan när Laban var knappt 2 år började jag fundera på om det kunde vara så att han hade Syringomyeli (SM). Jag hade läst en massa om det i Cavalierbladet och på nätet. Innan jag skaffade cavalier hade jag mest läst om hjärtfelet, så den här sjukdomen kom lite som en överraskning för mig, precis som för många andra. Man har inte så bra koll på SM och vissa hävdar till och med att det inte finns i Sverige fast flera hundar får diagnosen varje år.

 

Det är en sjukdom med väldigt diffusa symptom. Det Laban gjorde som fick mig att misstänka detta var bland annat det klassiska luftkliandet mot örat. Det var alltid mot samma öra (höger) och kom till exempel när vi gick längre promenader, när han blev uppspelt, hade halsband på (och senare på start i agility).  Jag minns sommaren när Laban precis fyllt två år och jag och en kompis gick lite promenader i sommarvärmen. På väg ut på promenaderna skuttade Laban på tre ben och försökte klia sig vid örat och samma när vi var på hemväg. Det såg roligt ut och vi skrattade lite, men i bakhuvudet hade jag det jag läst om SM. Det var också en del gnidande av huvud och nacke mot matta och soffa.

 

Han började också där runt 2 års åldern att morra åt vissa människor. Laban som älskar allt vad människor heter!!! Jag tyckte att det var konstigt. Han drog och ville fram och hälsa på folk men när de klappade honom vid nacken så morrade han. Detta hände inte ofta, kanske 4-5 gånger på ett år. Vet ännu inte om detta hänger ihop med hans SM, men det kan vara så.

 

Alltså, inga tydliga alarmerande grejer, men småsaker som gjorde att jag gick och funderade på om han eventuellt kunde ha SM. Men, försökte att inte vara så hönsig. Han mådde ju bra i övrigt.

 

Det som fick mig att till slut bestämma mig för att kolla upp det var när vi en vinterkväll skulle ut på en snabbrunda innan en kompis kom på middag. Det regnade och var kallt och jag ville inte ha in en superblöt hund. Så han fick på sitt regntäcke, halsband hade jag gett upp eftersom det verkade besvära honom, så istället trädde jag selen utanpå täcket. Lite tajt, men det funkade. Laban såg besvärad ut, gick konstigt och till slut slängde han sig på marken och började gnida huvudet i asfalten.  Fick till slut ta av regntäcket och då var det som om det lättade.

 

Första veterinären som jag pratade med var en kvinna på Lundabygdens djursjukhus. Hon sa att hon inte trodde där var något fel på honom och ända sättet att kolla om han hade SM var att avliva honom. Jag tog min hund, åkte därifrån och har inte varit där sedan dess.

 

Jag hade ju läst en hel del om detta och visste uppenbarligen mer än veterinären om det. Jag anser inte att veterinärer behöver veta allt, men då ska de säga det och skicka vidare det till någon som kan!

 

Så, jag fick tips om Lina Nowak som är specialist på neurologiska sjukdomar. Hon kunde redan vid undersökningen säga att hon var ganska säker på att Laban tyvärr hade SM, men att det krävs en magnetröntgen för att fastställa diagnosen. MRI gjordes 11 april 2013 och visade att Laban har en måttlig SM och en lindrig CM (att det är lite trångt bak i nacken). 

 

Jag tänker inte gå in på vad Syringomyeli är, för då blir detta verkligen för långt, men det är i alla fall en sjukdom som ger smärta i huvud och nacke, kan även gå längre ut i kroppen.  Av människor som har sjukdomen beskrivs smärtan som ”tusen nålar”-smärtan (när man vrider om skinnet på armen åt olika håll).

 

Laban sattes på en medicin som skulle minska produktionen av ryggmärgsvätska och därmed minska trycket. I övrigt kunde vi köra på som vanligt! Och det gjorde vi. Det var det året vi gjorde vår debut och tävlade klass 1 agility.

 

Det rullade på och vi bytte medicin vid något tillfälle. Veterinären var mammaledig och när hon sedan kom tillbaka och det var dags att förnya receptet hade det gått nästan 2 år och hon ville att han skulle komma in så hon fick göra en koll. Det var i mars förra året.

 

När hon lyssnade på hans hjärta såg jag på hennes min att det var något och hjärnan började gå i spinn. Den hann inte spinna så långt förrän Lina frågar om Laban haft blåsljud tidigare. Det hade han ju inte! ”Då har han det definitivt nu.” svarade hon lugnt och koncentrerat medan hon fortsatte lyssna. Det var jag absolut inte beredd på och vattenfallet började nästan med detsamma. Tid för ultraljud bokades in. Det var enligt UL-vet ett tydligt blåsljud för att vara första gången man upptäckte det, men enligt UL var det inte så kraftigt utan jag kunde köra på som vanligt med agility och löparrundor. Så ja, vi körde ju på. Klass 3 och lagtävlingar i massor under förra året.

 

Dock minskade och till slut uteslöts löparrundorna för Labans del då han allt oftare sackade efter eller visade att han inte var så sugen. På tävlingsbanorna var han dock alltid sugen.

 

Under sommaren fick jag tipset av min tränare Linda att börja anteckna för varje månad hur träning/tävling fungerat, hur Laban mått, osv. För att ha lite koll och kunna jämföra.  Under hösten blev det allt tråkigare läsning i anteckningsboken.  Litet utdrag: November 2015 – Efter tävlingshelg – kli och gnid på promenad . Svårt att hålla ögonen öppna. Sitter/står och blundar/kniper (mest höger).  Träning – bra fokus, taggad, bara lite besvär hemma. December 2015 – besvär och trött under dagen hos mamma- Totalt ofokuserad på träning (avbröt). Kli och gnid på promenad. Ryggar undan när jag vill klappa.

 

När vi kommer hem från tävling
 
 
Laban väntar på mat

 

Givetvis började ju tankarna och funderingarna kring hur han mådde komma. Han öser på när vi är på tävlingsplan men sover sedan ett dygn för att återhämta sig, typ. Är det som han mår dåligt eller gillar han bara att slappa när han inte jobbar?

 

Oavsett så var det dags att förnya recept och även dags för årlig koll. Så den 15 januari när det givetvis snöade  och var kaos på vägarna i Skåne skulle jag ta en snabb tur till Din veterinär i Helsingborg för att träffa både Lina och Torkel. Det blev ingen snabb tur. Det tog nästan 2 timmar dit och vi var givetvis sena. Men personalen var lika lugn för det och allt löste sig väldigt smidigt. Lina pratade vi lite med och hon klämde och kände lite på Laban och det togs lite blodprov som var bra. Vi bestämde oss för att ändra på medicineringen av SM.  Torkel gjorde UL och konstaterade att även om journalen från förra UL-veterinären var svår att tyda så kunde han konstatera att det förändrats ganska mycket på ett år. Han trodde dessutom att det just nu pågår en förändring och att Laban troligtvis drabbas av hjärtsvikt inom ett år. Ingen medicin sattes in ännu, men vi ska tillbaka för nytt UL redan i juni.

 

Till skillnad från de andra gångerna fick vi inte längre rådet att köra på, utan när jag sa att det kanske var dags att avsluta tävlandet så var det tydligen en bra idé.

 

Det var den låååånga storyn och med lite otur kunde den blivit ännu längre.  :)

 

 

Tårarna var många efter beskedet med hjärtat. Hade återigen inte väntat mig detta.  Jag ser Laban som en pigg och hurtig kille som orkar hur mycket som helst. Men, det gör han ju inte längre. Under lite tuffare skogspromenader stannar han och tittar på mig. Efter lite agilityträning försvinner på fokus och fart. Kasta frisbee håller inte heller så länge. Hjärtfrekvensen har ökat sedan förra året och ibland kan man känna att det slår konstigt.

 

Det är fruktansvärt tråkigt att avsluta Labans agilityliv nu när han bara är 6 år gammal. Bästa tävlingsåldern enligt vissa. Laban har alltid varit lättlärd och i mina ögen en häftig liten hund. Det har inte varit helt lätt att få Laban till att fokusera på vad jag vill, i alla fall inte bland andra männsikor. I början var det mycket spring till andra för att bli klappad, eller springa och snusa så fort han släpptes lös. Jag trodde aldrig att jag ens skulle våga tävla med honom, med risk för att han skulle sticka och göra annat. Men, jag vågade släppa honom lös på banan, skitnervös var jag, och det har ju gått bra. Visst, han har träffat många hindervakter, skuttat ut till fel belöningslåda, avbrutit mitt i ett lopp för att nosen hittat en doft, mm... Men, ju duktigare vi blev desto mer fokuserad blev Laban. Kontakten han och jag byggt upp tror jag att jag kan tacka agilityn för.

 

En häftig liten agilitykille blev det av honom till slut. Han är så rolig att springa med. Han ger alltid allt och gör vad han kan och det är det enda jag har haft som mål. Att det dessutom räckt ganska långt i alla fall är en bonus. Eftersom jag vetat att jag inte har en fullt frisk, tipp topp hund har det för mig känts ännu häftigare att han lyckats prestera som han har gjort. Han är min lille kämpe, min stjärna och han uppenbarligen gillar agility ganska mycket.

 

Att det blev såhär stämmer inte överens med mina planer heller. Vi skulle köra på i alla fall fram till SM (tävlingen), i hopp om att kvala till SM med laget. Därefter kanske vi skulle trappa ner så smått och börja ta tag i lite rallylydnad. Nästa år när Kiro börjar tävla skulle Laban fått köra på de tävlingar där det fanns både klass 1 o 3, alltså inte så mycket men lite för skoj. Men, nu blev det ett annat slut och det sägs ju att man ska sluta när man är på topp. :)

 

Och, agility är ju trots att bara agility! Förhoppningsvis får vi umgås med sällskapshunden Laban i många år till.

 

Gillar ju att göra filmer så det blev en liten agilitykarriärs-film. Lite snuttar o bilder från några av alla lopp.  

 

 
 
 
 
Ett mastodontinlägg, men nu behöver ingen ligga sömnlös och undra varför det inte kommer några agilityuppdateringar i år. ;)
 
 
 
 
 

Kiro träning

Igår var jag på Kongsmarkens AnnGillity och tränade agility. Laban körde en längre kombination och Kiro tränade lite detaljer som t ex starter, hinderdiskriminering, hinder från baksidan, slalom, tajta svängar, rc.
 
För drygt en månad sedan tränade vi slalom senast. Då testade jag att sätta ihop 4 pinnar. Kiro fixade det och jag skickade honom på det ca 3-4 gånger. Sedan frös det i marken och vi har inte tränat något slalom. På torsdagens kurs tränade vi ingångar. Eftersom det var så länge sedan Kiro kört slalom och han fått springa 4 pinnar så få gånger så nöjde vi oss med 2 pinnar. Jag såg dock på hans rörelser att han var inställd på att fortsätta efter 2 pinnar. Så igår testade jag. Först tog han bara två, men till slut fick jag honom igenom 4 pinnar från båda hållen. Vi behöver dock MYCKET träning än.
 
Vad gäller vår RC- träning (kontaktfält)... Jag har ju byggt en bräda, men ännu inte använt den. Har varit hemma sent på kvällarna och vädret har varit sådär för det mesta så det har inte blivit så mycket. Men när vi är i hallen brukar jag göra några skick. Jag tycker att det är svårt! Innan skickade jag honom mot Treat & trainer- maskinen, men tyckte inte att han hade så bra fart då, så nu kör jag kastad leksak. Han springer på bra då, men det är också svårare för mig att se om han träffar. På filmen kunde jag i alla fall se att han hade fler träffar än missar, men också att jag storbelönade någon miss som jag trodde var träff. Vi får väl se hur det går med dessa RC.
 
Stativet till mobilen som filmade var lite trött så allt kom inte med. Filmade mycket gräs.... :) Men en del fastnade på film.
 
 
 
 
 
Och såhär ser gäddhänget ut när man har tränat med Kiro. AAAJJJJJJ!!!
 
 
 
 
På agilitykursen den 28 februari tränade vi framförbyte. Här är en liten film från en sekvens som vi körde.
 
 
 
 
 
Så, ja, det går lite framåt med träningen. Vi går ju även lydnadskurs på söndagar. Jag har ingen film på det men precis som med agilityn så går vissa saker riktigt bra och vissa saker får vi jobba lite på. Men, han är en duktig liten kille.  :)
 
 
 

RSS 2.0