"Alltid finnas i ditt hjärta"

 
Jag vet inte hur jag ska jag ska börja berätta, men det mesta har jag ju redan skrivit om.Sist jag skrev om Laban hade vi varit hos Torkel och fått tråliga besked om hur hjärtat förämndrats. Medicin sattes in och sedan skulle vi komma på återbesök efter 2 veckor. Laban fick 8-9 tabletter om dagen vid fyra tillfällen för att det skulle bli rätt spridning över dygnet. Trots detta märkte jag inte någon större skillnad på honom. Efter ca 1 vecka hade andningen gått ner från 30-40 andetag per minut till 18-20 andetag. Det kändes väldigt skönt att andningen lugnade sig, men hjärtfrekvensen låg fortfarande över 100. Han var fortfarande lika trött och hostade lika mycket. Två olika sorters vattendrivande tabletter gjorde också att han ibland började läcka. Han själv var både förvånad och irriterad av detta.
 
Vid återbesöket, förra torsdagen, var Torkel säker på att vi skulle säga att Laban mådde bättre och fick lite huvudbry när så inte var fallet. Min vanligtvis pigga, stirriga, folktokiga Laban vilade/sov och var helt lugn under återbesöket. Lyfte bara lite på ögonen när Torkel kom in i rummet. Det gjordes en ny röntgen för att kolla hjärtat och den visade att medicinerna gjort sitt jobb och att Laban inte borde må så dåligt pga hjärtat. 
Det togs lite blodprover som bland annat visade tecken på blodbrist och infektion. Blodbrist kunde bero på problem med sköldkörteln så Torkel ville kolla det vidare. Vi bestämde att han skulle höra av sig efter helgen när proverna var klara.
 
Under helgen gick Labans andningsfrekvens upp till över 30 igen. Vissa stunder slog hjärtat så hårt så hela hunden hoppade. (så har det varit sedan i vintras) Har försökt filma det, men det är svårt att fånga på film. När vi träffade folk som han är tokig i hälsade han kort och sedan satt han bara och titta medan vi prata. Han stannade på en prommenad och när jag satte mig på huk kom han till mig och när jag lyfte upp honom hjälpte han till att komma upp i famnen, han som vanligtvis stretar emot... Han sov mycket, vilket han gjort den sista tiden. Hörseln var det inget fel på, men vissa dagar var han så trött så han hörde inte ens prassel med mat/godis. Han sov inte i sängen längre. Lyfte jag upp honom så låg han där någon minut, sedan började han hosta, hoppade ner och kom inte upp igen. Laban låg helst vid dörren där det var svalt, och Kiro höll sällskap. Det var flera olika saker som gjorde att jag kände att det räcker nu. Min magkänsla sa att han mår inte bra. Kommande vår och sommar kommer dessutom bara göra det värre då han redan reagerat när temperaturen höjts lite. 
 
 
Golvsovaren
 
 
Mys
 
 
 
 
 
Onsdagkväll
 
 
När Torkel ringde i tisdags eftermiddag berättade han att det inte var fel på sköldkörteln. Han hade pratat med Lina som sa att det kunde vara hans SM som påverkade honom. Av hans blick att döma tror jag också det, i kombination med hjärtat. Att hans andningsfrekvens gått upp så pass igen tyckte han var konstigt. Torkel konstaterade att Laban var ett klurigt fall. Jag berättade att jag tyckte att det räkte nu och Torkel förstod det och höll med. En tid bokades in två dagar senare.
 
Eftersom Laban alltid tyckt att det var jobbigt när jag gråter och gått undan försökte jag ju låta bli dessa två dagar. Det gick nästan och jag försökte helt enkelt låta bli att tänka på det och leva på som vanligt. I torsdags gick jag hem från jobb så fort som möjligt. På väg till veterinären körde vi in om Järavallen och gick en promenad. Laban letade vilt som vanligt. :)
 
 
Sista parbilden
 
 
Sista bilden...
 
 
När vi kom till Din veterinär gick allt väldigt fort. Vi blev direkt visade till ett rum. Det sattes en kanyl i Labans ben. Han fick lite lugnande och en fäll att ligga på. Laban var trött redan innan av skogspromenaden och somnade nästan så fort han fått lugnande. Vi mös en stund på golvet. Laban blev orolig och det verkade som att han skulle behöva hosta. Han försökte resa sig men lyckades inte. Han började flåsa, men lade sig till slut ner och med lite klappar lugnade han sig och sedan kom Torkel. Han klappade Laban lite och gav sedan först en spruta och sedan en till. Det tog bara några sekunder sedan var Laban borta. Torkel sade snabbt hejdå, gick ut och när dörren stängdes brast det. Allt som jag hållt inne kom på en gång. 
 
Vi stannade inte kvar så länge efter det. Jag fixade inte att se min pigga, fina agilitykille ligga helt livlös. Jag ville inte att den bilden skulle etsa sig fast för hårt. Givetvis finns den där ändå.
 
Att det skulle bli jobbigt visste jag, men jag kunde inte föreställa mig att det skulle bli såhär jobbigt. Att jag tagit rätt beslut för Laban tvekar jag inte på, men för mig är det så himla tomt just nu.
 
 
Detta saknar jag!!!
 
Än så länge har jag varit fullt sysselsatt med jobb igår och agilitytävling med vänner idag. Det är när man kommer hem det är tomt och jobbigt. Sedan tänker man inte på det en stund. Plötsligt ska man bara kolla var hundarna är någonstans, så kommer det tillbaka igen, osv...
 
Kiro är världens bästa tröstare. När jag blir ledsen kommer han med en leksak, slickar tårar eller lägger huvudet i knät. Han har tittat lite efter Laban, men för övrigt lever han vidare som vanligt och det är skönt.
 
 
Tröstlek
 
 
Present från kollegor
 
 
Vet inte riktigt vad jag skrivit och inte skrivit nu. Det har varvats med lite tårar. Men det är i alla fall slutet på Labans sjukdomshistoria.
 
Jag tackar för alla kramar, hälsningar och tankar. Även för att ni förstår att det är svårt att prata utan att Lille skutt börjar. 
 
En elev råkade höra i fredags när jag pratade med en kollega om Laban. Eleven frågade om jag var ledsen och jag svarade såklart "ja". Efter en stund sa hon: "Vet du Jenny? Laban kommer alltid finnas i ditt hjärta... Och på en bild i lilla rummet." :)  (Laban finns på bild i klassrummet eftersom vi haft agility som Veckans grej) 
 
 
 
 
 
 
 
 

Laban 2010-2016


Ikväll har Laban fått skutta vidare. Kl 18.15 tog han sitt sista andetag på Din veterinär i Helsingborg. 

Nu har han fritt fram att jaga både flickor och vilda djur. Kanske hittar han en duktigare handler som kan visa honom runt på agilitybanorna. :)

Framförallt slipper han ha ont, hosta, flåsa, vara trött och deppig. Han slipper också käka en massa tabletter för att ens kunna må ok...

Men fy F-N vad det är jobbigt!!! Saknaden är enorm!!! Mitt lilla hjärta!!!

Laban 2010-2016


Uppdatering och mer info kommer när jag inte gråter konstant.


RSS 2.0